Kall, tyst, bekväm, lugn och ro, de orden kom jag ihåg när jag kom fram till Stockholm i augusti. Jag åkte en buss från flygplatsen till Torsplan där jag skulle tillbringa 10 månader. Busschaufören alarmerade mig att glömma inte min väska när jag gick av. Vad snäll han var.

Det fanns nästan ingen bil på gatan. Ibland kom flera personer förbi och viskade lite. Jag stod framför ett traffikljus med min super stor väska och väntade. Då kom en man och tryckade på knappen på ljuset. Det började tuta och efter några sekunder blev ljuset grön och det tutade snabbare sen. Det måste vara ett signalhorn för de blinda människor, trodde jag. Fastän man inte var blind kunde man alarmeras att det var tillfället att gå när man tittade på mobil eller någonting annat. Smart design.

Det var roligt att åka bussar i Stockholm. Vanligtvis finns det inte så många människor på bussar utan när barnen äkte hem från dagis tillsammans. Även om lärarnar följde med om de var för aktiva på bussar. De pratade och skrattade och hälsade främlingar på gatan som såg jätte förvirrade ut. När bussen kom fram till en stor station som hette Odenplan gick alla barnen av i kö. Sedan blev det absolut tyst på bussen. Barn är alltid aktiva och bråkiga, var de än är.

På bussar kände jag mig ibland tvungen att luta till höger. I början tyckte jag att stolen gick sönder men det var den inte. Sedan hittade jag att det var inte jag som lutade utan hela bussen lutade till höger. Eftersom bussens port var för hög för barnvagnar och rullstolar att gå på bussen. När bussen lutar till höger blir porten tillräckligt låg. I varje vrå kunde jag hitta omsorg för de gamla och unga och handikappade.

Stockholm är en stad som är både gammal och modern. Längs asfaltvägen ligger röda tegelhus, som visar skön och vänlig kultur.