Det var höstdagjämningen igår. Min farfar lämnade världen för fem år sedan. Han gillade blommor, särskilt kinesiska rosor. Han var jättebra på att växa blommor upp. Ibland, tror jag att han var en geni på växterna. Men jag har inte sett blommor från farfars rosor, efter att han dog.

Jag tyckte det var sorgligt att inte få se blommorna. Jag även trodde att, de var också döda. De vill också hitta vem som uppfostrade dem, ansåg jag.

Nej, de är levande.

Jag var skrämd och jag vände mig om. Jo, det var min sköldpadda.

Men var är de?

Kanske...... kanske är de i paradiset. Svarade sköldpaddan med sin osäkerhet.

Jag sprang ut, och träffade Sally, min granne, också en av mina bästa vänner.

Var är de som har lämnat oss? Kan jag hitta dem?

Du kan visst minnas vad du har gjort tillsammans med dem. Det är i historia som du kan hitta dem.

Neeeeeej...... För mig, historia är bara historia, det finns ingen historia i framtiden. Så jag sprang och sprang.

Där fanns en grupp linden.

Och jag frågade dem med samma frågor.

Det är kul...... men du kan söka efter dem i hjärtan, eftersom du saknar dem så mycket.

Nej, jag kan inte se vad jag har i min hjärta. Jag vill se, bara se, med ögon.

Jag vet inte...... kanske kan du fråga Buddha?

Och jag kände till Buddha.

Han frågade mig. Varför gråter du? Det låter som du har gråtit – jag saknar min farfar så mycket. Svarade jag.

Buddha sa,

Du gråter bara för att du saknar din farfar, men det finns reinkarnationen, och själen ska inte försvinna från universum. Du gråter för att du inte kan se din farfar, inte veta vart han gick heller. Du tror att han inte är tillsammans med dig, men varför då? Han kan vara alltid med dig om han vill. Och du kan alltid hitta honom, om du vill.

Sen försvann Buddha.

Jag vaknade.

Det fanns doften av blommor från balkongen.

Jag öppnade dörren, och gick till balkongen.

Rosornablossade De var röda, eller blåa, eller vita, men alla mådde så fina. Jag var nöjd och belåten.