Jag har aldrig trodde att i Songjiang University Town skulle det finnas en skattkälla av Shanghais civilisation och scen för att visa traditionell kultur. Men det är det faktisskt.

Efter en femton minuters bilresa från Shanghai International Studies University (Songjiang campus), togs jag till Guangfulins plats för antik kultur, som öppnade i april i år. På denna vackra och skarpa höstdagen välkomnar många turister.

Passerar ett kluster av Hui-stil arkitektur, som har vita väggar och svarta kakel, flödade publiken långsamt till "stort tak" - Guangfulin kulturella utställningshall som flyter på den krusande Fulin sjön. Sett från ett avstånd ser det ut som en träpyramid. När jag kom in i utställningshallen fann jag hela utställningsutrymmet nedsänkt i vatten. Det som först fick mitt öga var den snidade stenväggen täckt med brunt gult ljus. Jag absorberades i att läsa utställningshallens inristade introduktion på väggen och glömde den mycket kallare luften. En resa genom tid och utrymme för att hitta rötterna i Shanghai verkade börja, men ut ur mina förväntningar kom en besättning av vaxstatyer som var en revidering av utgrävningsstället och att leda besökare i fönstret i tid. Från en primitiv livsform till fiske, jakt och jordbruk låg denna långa tidsperiod grunden för framställning av ett fiskeverktyg som heter "Hu" och uppfödningen av en traditionell kultur i Shanghai. Med utseendet på röda lackerade dörrar och stora röda lyktor av de rika, samlades den gamla stilen och charmen på skärmen gradvis runt mig. Jag träffade ett block av butiker som säljer silke och satin, ris och mjöl, koka vatten från stora spisar, kinesisk medicin och västmedicin och så vidare. Jag såg livslängden hos människor som levde vid den tiden som om de verkligen levde. Jag luktade luften fylld med smaker av olja, salt och peppar på marknaden. Jag lyssnade på musik och sång av Shanghai-stilopera med namnet Shen Qu och Tan Huang. Tittar på dessa vaxfigurer trodde jag att de levde sina egna liv som förankrade minnet om Shanghai. Framåt, när tiden gick, gick jag igenom en sektion av mörkgrön järnväska, och sedan kom vagn, brevlåda, kikglas och teater plötsligt upp i min syn. Med displayen av radio och tv i fönstren samt reklam och affischer på väggen var jag påminnad om historien om Shanghai som rasade som ett stormmoln.

Det var nära slutet av utställningshallen och resan för att hitta rötterna i Shanghai, men inte slutet på den charmiga Guangfulin-platsen. När jag tog hissen tillbaka till marken hörde jag en skalv av trummor som kom från någonstans. Vad är det?

Utanför utställningshallen blev trummorna tydligare och tydligare. Jag promenerade längs stenbro korridoren och letade efter ljudet. En stor röd skylt står på kanten av en gäsp, säger att det finns en utställning av den traditionella kulturen i Kina på den närliggande torget. Torget tjänar som ett steg för att visa och utbyta den traditionella kulturen i Kina. Återigen gjorde jag mig förvånad över att deltagarna i dessa aktiviteter var främst primär- och gymnasieelever från Songjiang-distriktet. Med en skola som en enhet visade de en eller två folkkulturer i sina boder. Trumma är en av de vanligaste föreställningarna, men varje grupp har sina egna särdrag. Den kinesiska trummans prestanda med ackompanjemang var precis vad som kom till mina öron tidigare. De utövande var tre högklassiga flickelever. De var klädda i långärmade skjortor med guldförslutning och röda ärmlös klänningar med gyllene drakar och phoenixer broderade på framsidan. De mötte turister och publik, klar och värdig. Med svagt skak i ansiktet behöll de alltid sin trummis lika. Såvitt jag berörde, liknade deras mentala utseende tre röda blodiga kinesiska drakar som berättade en gammal kinesisk myt och trivdes i himlen. Jag kunde inte hjälpa till att applådera för dem. Förutom den kinesiska trumman var det en annan prestation som ens hade gått vilse i årtionden. Det var utförandet av blandade fina gongor och trummor. Dess artister var yngre elever, klädda i röda klädnader. Var och en av dem tog sig på olika roller och vann också varmt välkomnande. Dessutom, tillsammans med slagverk, var grupper av yngre elever klädda i pre-Qin-perioden stilen chanted stycken av Böcker av  Sånger. Deras chant flödade in i en närliggande tyst stall där fyra studenter från gymnasiet utövade pappersrullning. Samtidigt som de rullade papperet blev de inte störda av andra alls, och deras verk var blandningen av pappersmosaik extremt underbar. Bredvid studentens rullande papper satt en flicka som gjorde en drömfångare. Hon korpade färgstarka bomullssträngar med en träkam, vilket fick mig att känna att världen lugnades ner som en söt dröm.

Jag kan alltid hitta helt nya och spännande föremål i bland scenen full av utställningar av den traditionella kulturen i Kina. Det är synd att jag bara hade en eftermiddag att njuta av dem. På min turresa insåg jag att min uppfattning om Shanghai hade förändrats. Under lång tid var jag under ett vilseledande koncept att blomningen i Shanghai bara var en fråga om att komma in i moderna tider, och den traditionella kulturen i Shanghai hade redan blivit hyllad och försummad. Självklart hade jag fel, men lyckligtvis har en en dags turné till Guangfulins plats för antika kulturer gjort mig medveten om mitt misstag och visat mig den djupa historiska civilisationen i Shanghai och den traditionella kulturen överlämnad från generation till generation.

​