—Ursäkta, kan du byta en plats? Det är bättre för mig att hitta två stolar så att min dotter kan sätta sig nära mig.

Jag är på biblioteket och läser En komikers uppväxt. En man och en liten flicka står bredvid mig. Mannen frågar mig artigt om jag kan hitta en annan plats. Jag tycker att det är förnuftigt, så jag nickar till honom och sitter ner på en annan stol.

—Tack så mycket. Mannen säger.

—Varsågod. Svarar jag.

Jag fortsätter med att läsa, men snabbt så vet jag att jag ska möta någonting jag hatar mest.

—Gör dina läxor. Mannen säger tyst.

—Jag vill göra ritning läxor först! Flickan svarar.

Hennes röst är inte hög, men eftersom biblioteket är så tyst blir rösten klar. Hon tar fram en penna och ett papper och börjar rita. Pennan låter ut ett hårt ljud.

Herregud! Jag klagar i mitt hjärta. Vet du var ni befinner er? Var tyst, snälla!

Jag tittar på andra och hoppas att någon säger någonting till flickan, men alla koncentrerar sig på läsning. Hon störar mig faktiskt. När jag läser en bok behöver jag absolut tystnad, eller är jag för sträng? Det verkar som en vanlig sak för andra. Jag försöker inte bry mig om det.

Så länge som jag märker ljudet kan jag inte ignorera det. En gubbe mumlar när han läser tidningar. En tjejs mobiltelefon ger ut ljud då och då. Mannen tar flickans penna och hindra henne att rita. De säger någonting i lågmäld ton.

—Gå och tvätta händerna! Vi ska äta lunch. Mannen säger till flickan.

Ska de äta här? Jag tittar att mannen tar fram bröd och kakor och är lite arg. Då kommer slutligen en bibliotekarie och säger: Herr, ni kan inte äta mat i läsrum.

—Jaha. Mannen mumlar och går ut med maten och sin dotter. Jag suckar, stänger boken och går till cafeterian.

Min mamma ringer mig. Mår du bra? Hon frågar.

—Nej. Det är för bullrigt där. Jag klagar och pratar med henne om människor i läsrummet.

—De kanske gjorde det oavsiktligt. Varför kan du inte vara fördragsam mot dem? Min mamma svarar.

Jag säger ingenting.

Jag aldrig pratar eller äter mat i biblioteket. Jag alltid stänger av min mobiltelefon eller tystar den. Jag alltid följer regler för att inte störa andra, så jag naturligtvis hoppas att alla följer regler. Förväntar jag för mycket? Min mamma kanske tycker att man måste vara strikt med sig själv och överseende mot andra(严以律己，宽以待人) och hon hoppas att jag kan bli samma snäll mot andra. Men det är inte rättvist.

När mannen frågar om jag kan byta en stol då säger jag ‘ja’. Det är min vänlighet. Men när människor störar jag behöver jag inte stå ut det, därför att de bryter mot reglerna.

Man borde inte besvära andra, vilket hoppas jag att alla kan veta. Var åtminstone tyst i läsrummet!