En resa till Nanjing organiserades av SISU förra veckan, och som tur deltog jag i den och fick chans att besöka den där gamla historiska staden. Den 19 maj var vi framme och då besökte vi Nanjingmuseet för att upptäcka den långa samt livliga historia av Nanjing och Kina. Men vi tillbringade bara ett par timmar med att titta på de vackra fynden och sedan vilade vi på hotellet, eftersom besöket på den andra dagen var det viktigaste och då måste vi förbereda för det.

Det var lite kallt och regnet duggade när vi kom till destinationen, Nanjingmassakermuseet den 20 maj. Några dagar sedan kunde det vara över 30 grader, men nu även darrade man lite. Vilket nyckfullt väder! Men moln och regn passade museet, suckade jag.

Utanför museet fanns det gråa väggar och statyer som presenterade offren i massakern för 80 år sedan. Vi la en krans bredvid väggen och sörjde offren tyst ett tag. Regndroppar föll oavbrutet på mitt ansikte, vilket gjorde man väldigt deprimerad.

Nanjingmassakern ägde rum i och omkring Republiken Kinas huvudstad Nanjing under andra världskriget. Det var en grym massaker som började den 13 december 1937 när Nanjing fallit i japanernas händer och slutade januari 1938. Enligt bedömning efter kriget mördade japanska soldater ungefär 300 000 kineser, mestadels civila. Det var en allvarlig och eländig historia som vi aldrig skulle glömma, och när man kom till museet blev den här känslan även starkare.

När man gick in i museet, fick man först syn på en skärm där offrens namn registrerades. Varje 12 sekunder ändrades ett namn till en stjärna, eftersom enligt beräkning dog en person varje 12 sekunder under massakern.

Museet byggdes just bredvid gravar där man hittade offrens skelett. I museet visades verkliga dokument, foton, videor och andra material som togs under massakern. Inne i museet var det väldigt mörkt, och mörkret överskuggade både platsen och våra hjärta, så man kände sig ledsen och deprimerad när man besökte museet.

På andra våningen var det ljusare. Där visades verk från utländska konstnärer och människor som uppmärksammade den där historia. Vid utgången fanns det en anteckningsbok, och hundratals människor från olika länder hade skrivit någonting på den. Jag var lite förvånad när jag upptäckte att så många människor ville veta och minnas den eländiga historia, och sedan började jag tänka på vad jag skulle göra efter besöket.

För 80 år sedan, när Nanjing besegrades, stannade fortfarande många utlänningar kvar för att hjälpa kineser. De tog också bilder för att låta flera veta vad som hade hänt. Tack vare dem vet vi den riktiga historia. Vi vet hur hemskt och grymt ett krig är, så vi vårdar freden. Varje år besöker ungefär 800 miljoner människor museet, och en hel av besökare är från andra länder, till exempel USA, Tyskland och även Japan. Jag är glad över att det finns så många människor som strävar med freden.

Utanför museet finns det en status som representerar freden. Det är fred som är en av de viktigaste teman för museet. Vi vill minnas den mörka historia, inte för att få sympati, utan för att få veta vikten av fred. 300 000 personer dog under massakern, vilket hoppas vi aldrig händer igen.

När man behandlas grymt, gråter man ofta och hoppas att hen kan snart glömma sin upplevelse. Men jag tycker att man måste minnas elände, och sedan vet man vad som inte kan hända, vad som inte kan göra. Det gör man starkare.